Safaga: Kairo och Gizapyramiderna, Museum och Nilbåttur

Det finns ett skäl till att pyramiderna förtjänar en riktig heldag, snarare än en eftermiddag inklämd mellan stranden och middagen. De ligger långt från Röda havets kust — och från Safaga, en av de tystaste hamnarna där, ännu längre. Det avståndet är en del av pilgrimsfärden. Långt före gryningen hämtar en luftkonditionerad bil dig från hotellet och svänger inåt landet, och byter marinans stilla vatten mot den öppna ökenvägen till Kairo.

När staden vaknar är du redan mitt i den. Din egyptolog tar över och guidar dig genom Egyptiska museet, förbi montrar med guld, alabaster och målat trä som bär på det vardagliga och det heliga från en värld fyra tusen år bort. Sedan andas dagen ut: du går ombord på en båt och låter Nilen sköta färden ett tag, floden som gjorde en trädgård av en öken, med Kairo sakta glidande förbi på båda stränderna.

Och så Giza. Fotografier gör den platt; ingenting förbereder dig för det verkliga mötet. Khufus stora pyramid reser sig högre än du riktigt kan tro, varje sten en bedrift i sig, lagd för hand för fyrtiofem sekel sedan och aldrig överträffad. Av de sju underverk den antika världen valde att namnge är detta det enda som överlevt — det enda du fortfarande kan gå fram till och lägga handen mot. Sfinxen håller sin vakt en bit därifrån; Dalstemplet låter dig stå inne i den ingenjörskonst som gjorde det omöjliga vardagligt.

Resan tillbaka till Safaga är dagens längsta sträcka, och du kommer inte att bry dig. Du sitter i tystnaden, med storleken av det du har sett, och den märkliga, bestående känslan av att stranden du kom för i tysthet har bytt plats med öknen. Fråga vem som helst vad de gjorde i Egypten, och de nämner havet. Du kommer att nämna dagen du stod under det äldsta underverket som fortfarande finns kvar på jorden.